Från 1895 utvecklades kvarnrörelsen vid Klubbån i Lahult/Fors till ett litet industriellt centrum med sågverk (cirkelsåg, kantverk, maskinhyvel och stickhyvel), snickerifabrik och smedja runt kvarnen (som på kartbilden syns i mitten och söder om Femsjövägen).
Rydö fick sin första elektricitet - inte från kraftstationen i Veka som revs i början av 1990-talet - utan från en anläggning i Klubbån i Lahult.
Kraften till denna anläggning togs från en turbin på 40 hästkrafter som kvarnägaren J A Brodin redan 1895 installerat i ersättning för det gamla kvarnhjulet av trä, i samband med att han byggt ut sin kvarnrörelse med andra verksamheter.
1909 sålde Brodin anläggningarna till handlaren och slaktaren Christian Bengtsson i Rydöbruk. Efter några år började Christian Bengtsson skissa på idén att också använda vattenkraften från Klubbån till ett kraftverk. Och att leda elkraften till sitt slakteri i samhället mer än en kilometer österut.
Rydöbruk var vid den här tiden inte försedd med elektricitet, med undantag för en vattendriven generator på massabruket som försåg en del av fabriksanläggningarna med ström.
I stugorna och i arbetarebostäderna nyttjade man, precis som på landsbygden runt om, stearinljus och fotogenlampor.
Slaktare Christian Bengtsson (1878-1931).
Slaktare Bengtsson offentliggjorde sina planer våren 1913: Projektet beräknades kosta 10 000 kronor (motsvarar idag ca 630 000 kr) och läggas på entreprenad hos firman Christian Bergh i Malmö. Elen skulle inte bara gå till slakteriet utan han erbjöd även fastighetsägarna utmed vägen och vidare längs en matarledning fram till centrala Rydö ”elektrisk belysning för privatbehof”.
Intresset för det senare var redan sonderat och skaran abonnenter skulle samla 300 lampor av antingen 15 eller 20 normalljus styrka. Elmätare var okänt på den här tiden. I stället skulle lampägarna få betala en fast årsavgift på 5 respektive 7 kronor för varje glödlampa de anslöt till kraftnätet från Lahult.
Att komma fram med ledningarna från Lahult var dock inte helt enkelt. Dessa behövde korsa så väl massabrukets vedgård, som Nissan, järnvägen och Nissastigen. Det var projekterat att det skulle vara luftledningar på höga stolpar hela vägen. HNJ-bolaget ville dock inte vara med på hängande ledningar över deras järnvägsspår; så det fick bli en jordkabel under bangården i Rydö.
1914 var elanläggningen klar att tas i bruk.
Epoken för kraftstationen vid Klubbån blev inte så värst lång. 1918 köptes anläggningen och hela kvarnfallet för 29 560 kronor av Rydö Bruks och Fabriks AB, som just då var i färd med att gräva kraftkanal och bygga ett betydligt större vattenkraftverk invid Nissan.
Det var då redan konstaterat att Lahultsstationen var klen för den elförsörjning man tänkt sig; vattentillgången i Klubbån var både för liten och ojämn.
Den nya kraftstationen – som i första hand var byggd för fabrikernas behov i Rydö och Hyltebruk -skulle också ge hela Rydöbruks samhälle en stabil elförsörjning. Bruket behöll ändå det kraftledningsnät som slakteriet/Berghs i Malmö satt upp - det fick alltså vara kvar - men kompletterade med en dragning av ledningar på ”med röda ringar försedda stolpar” till husen längst ut i Våcknared och till brukets egna arbetarebostäder i Södra Glassbo.
Kraftstationen i Veka stod klar 1919 och den söndagen den 7 september det året slogs brytarspaken på – och hela Rydöbruk var försett med elektriskt ljus.
Text: Lennart Hildingsson
Publicerad i föreningens medlemsblad januari 2026